Till minne av Marianne

Välkommen att delge ditt minne av Marianne, eller betydelsen av att ha tilldelats stipendiet.
Skicka kortare eller längre text till mariannehillerudhsminnesfond@gmail.com

 

 

1962, troligtvis, stormade en mycket levande, energisk, kunnig, krävande, sträng och oändligt entusiasmerande musikdirektör in på Adolf Fredriks Musikgymnasium: Marianne Hillerudh!
Hon satte sig från första minuten i STOR respekt hos gymnasisterna. Vi blev från början mycket medvetna om vem som bestämde om skåpet, alltså var det skulle stå. Marianne satte ribban mycket högt, både vad gäller körsången och, inte minst, den teoretiska utbildningen. Att vi sjöng Orffs ”Catulli Carmina”, Lidholms ”Laudi” etc, är nog en allom välbekant och väl dokumenterad historia, men jag skulle vilja berätta om vilken livsavgörande insats Marianne gjorde för mig personligen.
Det kan ha varit någon gång under läsåret 1963-64, som jag just avslutat en individuell provsjungning för Marianne, när hon gav mig beröm för min sång, och samtidigt frågade om jag skulle vara intresserad av att få sånglektioner för henne. På glada, men skakiga ben, tackade jag givetvis ja till hennes erbjudande.
Det visade sig att lektionerna inte skulle äga rum i skolan, utan hemma hos Hillerudhs på Karlbergsvägen. Där visade den lite kärva och krävande läraren upp en helt ny sida.
Vi började alltid med kaffe och kakor, och ett par cigaretter (inte jag, det vågade jag inte), lite småprat om div spörsmål. Man kan inte tänka sig en varmare och trevligare person att umgås med. Jag, en vanlig gymnasist, får sitta och ha det trevligt med MARIANNE HILLERUDH!!! Ofattbart! Det bör påpekas att relationen lärare-elev annars inte var så kamratlig på den tiden. Om jag minns rätt, sa jag inte Du till Marianne, annat än under sånglektionerna.
Nåväl, det var ju inte fikat som var målet med våra eftermiddagar. Nu började äventyret i romanssångens värld. Efter en ganska kort tid avancerade repertoaren till Schumanns ”Dichterliebe”, delar av Schuberts ”Winterreise”, och någon Wolffsång, förutom ett antal svenska romanser.
Marianne var både en mycket bra sångerska och skicklig pianist. Hon kunde verkligen hjälpa sångaren med sitt ackompanjemang, och hennes entusiasm och kunnande ingjöt mod i en elev med lite dåligt självförtroende.
Tillbaka i skolan var allt som vanligt, inget fika och inga kakor.
Tilläggas kan, att från min avgångsklass (1966) var vi 5 elever som valde musiken som yrke, och minst lika många har, i olika sammanhang, musicerat på en mycket hög nivå. Det var nog även för att vara på Musikgymnasiet, en ovanligt stor ”utdelning”.
Själv blev jag en sorts diversearbetare i röst: Musiklärare, sånglärare och körledare i Kulturskolan Stockholm, medlem i Radiokören och frekvent återkommande i Eric Ericsons Kammarkör. Jag har också spelat in hundratals info och reklamfilmer som speaker. Ytterst kommersiellt i kontrast mot skoljobbet.
Slutar med ett stort TACK, kära Marianne, för allt du gav mig! Både musikaliskt och inte minst personligt.

Carl-Henric Qvarfordt

 

Mitt första minne av Marianne var i min sjunde klass då hon ledde i stort sett hela skolan i Förklädd gud i Blå hallen. Det gjorde avtryck. När jag gick i åttonde klass hade hon i egenskap av skolans konstnärliga ledare ett fint samarbete med klassföräldrarna, dit min mamma hörde.
I första ring gick jag inte på AF, betygen från nian medgav inte det. Jag ställde mig i kö för att få komma tillbaka när sedan hum- och samklassen skulle delas inför andra ring. Studierektor Sven Gullman åtnjöt telefon uppvaktning flera gånger i veckan; om i fall att det inte hade blivit någon plats ledig. Så när man på min ”tillfälliga exilskola” skulle välja språk m m inför tvåan och det på blanketten stod förtryckt ”Jag står fast vid mitt förstaval även om det medför byte av skolenhet”, kryssade jag för ’ja’; hårt, hårt, så att det nästan gick igenom papperet. För jag förstod att mitt val Helklassisk variant med Latin och grekiska inte skulle kunna erbjudas där, utan jag skulle få komma tillbaka till AF.
Jag kom till klassen HII och fick till min stora lycka Marianne som musiklärare. Hon, och överhuvudtaget att vara tillbaka i Musikland, gjorde att jag gick omkring och ”lycklade” resten av min gymnasietid.
Hon ville lyssna igenom oss som kommit ”nya” till klassen, för att bilda sig en uppfattning om vårt röstomfång för stämplacering m m. Det var ju oerhört nervöst och de andra hade säkert operaarior med sig, trodde jag. Själv hade jag ”Du lilla solsken som tittar in”. Men all nervositet rann av mig så fort jag steg in i musiksalen. Marianne var mycket vänlig och hjälpsam, kollade så hon kunde spela till den aktuella vismelodin, och var med och föreslog tonart. Jag sjöng och det gick väl ok, hon tackade och jag gick. Ute i korridoren och sedan dörren stängts andades jag ut: puh, det där gick ju vägen. Då öppnades dörren igen......hjälp! Marianne sa: jag skulle bara se om det var någon mer som skulle hit in och sjunga. Hälsa Din bror så gott!
Detta säger en hel del om Marianne. Respektingivande, och samtidigt med ett varmt hjärta och omtanke om oss alla. Jag minns mycket väl musiklektionerna och körtimmarna i aulan. De präglades av ett stort kunnande och stor rutin. Och många glada skratt. En lycklig tid. Marianne var verkligen ’i musiken’, och jag såg henne tidigt som den förebild hon ännu är för mig. Det var ett oerhört hårt slag när hon gick bort 1987, alldeles för tidigt, och jag minns än i dag officianten Bror-Axel Lindörns ord i Gustav Vasa kyrka: hon hade som motto: säg inte bara, ”det kan andra göra”, för varför skulle inte jag likaväl som andra kunna uträtta, ja, vad det nu var, konserter, storverk m m?
Marianne inspirerar mig alltjämt i min roll som körledare, och kan jag genom min gärning hålla hennes stora gärning, musikaliska anda och kära minne levande, ska jag vara mycket glad.

Musikdirektör

Ann Adolfsson Eiderfors


 

 

Välkommen

Välkommen till www.stiftelsenmariannehillerudhsminnesfond.se.

Nyhetsbrev

Länka